Tema Bilar

Man kommer inte ut ur hotellrummet förän man bombarderas av intryck, allt är nytt och omvälvande. Inte helt enkelt att klä allt med ord och göra upplevelserna rättvisa, men jag tänker göra ett tappert försök och ber om överseende för mina ord. För att ge er och mig själv någon form av ordning tänkte jag köra lite tema för att på de viset begränsa och då förhoppningsvis bli saklig och mindre utsvävande. Ty detta är den stora svårigheten, just att inte kasta sig ut i en okontrollerad känsloresa.

Tema fortskaffningsmedel:

Alla har någon gång sett de gamla Amerikanska bilarna från femtiotalet som rullar på gatorna i Havanna. Jag misstänkte lite grann att de var ett charmigt sätt att göra PR för denna stad men det finns en naturlig förklaring, femtiotalet var Kubas guldålder då Amerika till och med exporterade nya bilmodeller till Kuba innan amerikanarna själv fick köra de. Nu har jag sett dem, hört dem och inte minst känt stanken från dem. Dessa fullkomliga rishögar till bilar som i vilket annat land som helst vore bannlysta. De är så underbart slitna att man inte tror sina ögon. De forna V8:orna har sedan länge bytts ut mot mindre ”ekonomiska” alternativ, lastbilsdieslar i synnerhet men även öststats bensinfyror från tidigt åttiotal, till och med en och annan trecylindrig tvåtaktare driver dessa tretons monster i mycket maklig fart fram längs gatorna. När man kommer riktigt nära en av dessa reliker ser man i vilket bedrövligt skick de är i, rostlagade oräkneligt många gånger, chassi och hjulupphängningar ombyggda till oigenkännlighet. Sedan kan vi gå in på ljud och doftupplevelser som slår alla tänkbara rekord. När jag i morse vandrade längs Ave Antonio Maceo som går runt Havanna längs kusten låg värsta smoggen tjock och ett par Peltorlurar av bästa kvalitet hade varit på plats.

Sedan har vi alla andra fordon, lika risiga, lika högljuda och lika stinkande. Massor av Lador och små Fiatar, ett urval av billiga åttiotalsmärke såsom Renualt, Peugot, Citroën m.m. Osande lastbilar, vissa fruktansvärt gamla, mopeder, motorcyklar/sidvagnar och till slut ”Coco-taxi”, skitfula äggformade moppar med plats för två passagerare som är det absolut dyraste du kan åka och lika obekvämt, dyrt antagligen för att dessa verkar vara tillverkade på nittiotalet. Sedan Sovjetunionen fick lämna in har ett ekonomiskt samarbete med kina uppstått vilket presenterar i kollektiva fordon samt en uppsjö av små kinesiska fordon lämpliga som taxi. Hur är då trafiksituationen i Havanna undrar ni kanske? Jo, här råder en finurlig kommunistanarkistisk bondförståndig ordning, man använder tutan i alla lägen vilken på de annars så bedrövliga fordon fungerar både bra och högt, man håller fartbegränsningarna och man fyller bilen till bristningsgränsen med passagerare vilket resulterar i en förhållandevis säker och miljövänlig trafiksituation. Jag bor på tionde våningen i en del av Havanna som kallas La Habana libra, ”det befriade Havanna” som är den nordvästliga nyare och ”moderna” delen av Havanna. Huset är förstås slitet och enkelt byggt så trafiken hörs som om jag bodde mitt i en rondell men här uppe slipper jag avgaserna vilket ju är skönt.

Det är nog inte omöjligt att jag återkommer i detta tema, tänkte lägga en dag åt lite ”trainspotting” av unika fordon med kameran som vapen.