Arlanda by night

Att garanterat få höra sin dialekt kan ibland vara svårt i denna mellansvenska stad. Men tar man sig till en Malmögate på Arlanda så får man garantin uppfylld. Sitter här en fredagskväll med min dotter, vi ska på samma fest i kontinentstaden Trelleborg. Naturligtvis är flyget försenat så vi distraherar oss med digitalt alphaphet och bloggande.

37:årskontroll

När bilar blir gamla, typ trettio, befrias de från skatt. De behöver heller inte besiktigas mer än vart annat år. Tanken är väl att de som äger gamla bilar inte kör sina bilar så mycket och kanske tar hand om sin ögonsten lite mer än genomsnittet. Hur som helst är det dags för Gretchen att genomgå besiktning. Det är inte utan att jag är lite nervös för hur det ska gå. Det mesta fungerar fint, får hålla tummarna att hon låter bli att få ett av sina epileptiska elfel just under undersökningen. Det ända som bekymrar mig är handbromsen. Jag har ägnat ansenlig tid åt att få den att fungera utan resultat. Det sitter skivor bak så ok och trumma plockades av idag för översyn. Det sitter ett ganska sinnrikt självjusterande system för handbromsbackarna som tyvärr aldrig fungerat något vidare på 142:orna. Vad man får göra är att justera de manuellt. Jag lade ner tid och kärlek på alla delar, likväl blev resultatet minst sagt mediokert. Men så är det ju, man skaffar inte sig en gammal bil om man inte är beredd på lite motstånd. I morgon tar jag ny tag, har en idé hur jag ska få rätsida på det hela.

En tankvärd blogg

Skulle vilja att passa på och rekommendera en god väns blogg som ni hittar på http://www.livetarsomettsmorgasbord.blogspot.com/

Min svarta 142:a

Så klart att jag inte köpte en gammal Volvo i tron att den skulle vara cool eller vettig. Nä, det var mer slumpen som bidrog att det blev just denna gamla 142:a från -74. Ett akut behov skulle fyllas och annonsen på blocket väckte minne. Min första bil med nytaget körkort var just en vit -70:a. Hon döptes till "Gretchen" och gav mig många lyckliga mil.
"Gretchen 2" var från början vinröd, men hon var märkt av tidens tand och fick nya kläder i somras. Halvmatt, svart och med vita fälgar. Hon växer på mig! Hon får mig att gilla livet, med sina små besjälade nycker. Ständiga elfel som får reläer att låta som spastiska eltandborstar, vindrutetorkare i slowmotion och speedade blinkers. Men hon inger trygghet. I vintras startade hon i minus 31 grader och tog mig till jobbet, det ni!