20 års dröm!

Vad ska man tro

En god vän till mig berättade i helgen för mig om sitt möte med ett medium, alltså de människor som sägs besitta egenskaper som gör att de kan uppfatta/uppleva andevärlden. I min väns möte fick han veta att han hade flera olika andar i sin närhet och han fick även via mediumet veta en del om dem och varför de var där. Jag är femtio år och tror först och främst på mig själv och i perioder genom livet har jag funderat och utforskat denna värld som jag vet många tror på och säkert lika många av olika anledningar föraktar. Mina egna upplevelser har till dags dato egentligen inte placerat mig i något direkt ställningstagande utan jag är ärligt talat ganska ambivalent i ämnet. Jag kan tycka att jag i mitt liv har jag råkat på tillfälle som har klart haft drag oförklarighet och som definitivt har ställt fler frågor än svar på själavandring. För några år sedan ringde en gammal vän till mig som jag inte hört ifrån på åtminstone tio år. En bit in i vårt samtal berättade han hur han efter sin mors död frekvent blivit uppsökt av hennes ande och att hans gode väns ande som avlidit, en tid senare hade haft regelrätta samtal med honom. Dessa möten spelade en mycket avgörande roll för min väns liv där han avslutar sitt arbete som framgångsrik företagsledare i reklambranchen för att på heltid och som leverbröd verka som medium. Hans skäl för denna kontakt med mig var att berätta för mig att jag hade en ande som följde mig och att det dessutom fanns en oklar bild av ytterligare en ande med otydlig härkomst i min närhet. Anden som följde mig hade ett namn och naturligtvis fanns det en sådan i mitt liv för många år sedan som mycket olyckligt tog sitt liv efter år i psykisk ohälsa. Denna information både fascinerade men framförallt skrämde mig, det blev liksom lite för verkligt och personligt så efter samtalet förträngde jag det hela ganska fort. När jag nu i helgen åter kolliderat med detta svåra och ogripbara har mina tankar åter cirkulerat i diffusa och okända banor. Centralt finns det så klart ett obehag och jag erkänner, jag har mycket rädsla att brottas med. En känsla i mig talar för ett vidare engagemang här och jag ska försöka ta ett litet steg i frågan.

Jobb

Så där, då har man jobbat några veckor och kan informera att jag fortfarande bor kvar på jobbet. Det tar naturligtvis längre tid att färdigställa ett nytt hus än man vad man alltid räknar med, optimismen räcker bara en bit nu går det på vilja. Mest synd är det om stackars familjen Molin som börjar se rätt tärda ut kan jag lova. Att bo på jobbet innebär att man aldrig riktigt blir ledig, jobbkläderna blir fritidsklädsel och sanning och säga får jag jobba hårt med arbetsmoralen.

Nu är jag på väg ner till Skåne för en veckas utbildning som börjar på måndag så jag tänkte umgås med son och bror i helgen, ska bli skönt med lite sällskap eftersom chefen varit bortrest i veckan.