Ovan ser ni tolfte hålet på Kingsbarns i Skottland, bilden är tagen av undertecknad i måndags då jag tillsammans med ett gäng banchefer besökte lite golfbanor i och runt Sankt Andrews. Tre dagar i gott sällskap med oförglömliga golfrundor i skötet av golf. Äldsta banan vi spelade var Jubilee Course från 1800-talet som bjöd på klassisk linksgolf och som trängs på ett litet stycke mark med till exempel Old Course, New Course och The Eden Cours. Att spela Linksgolf i oktober månad innebär att man utsätter sig själv för en riktig prövning, sista dagen då vi spelade The Castle Course blåste det 16 sekundmeter och regnade rejält. Utrycket "det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder" fick en ny dimension. Klubbval är avgörande och det är inte ovanligt att man får välja flera kubbor kortare eller längre beroende på den starka vinden som blåser in från Atlanten. Med denna fina resa till golfens Mecka avslutar vi säsongen på Kyssinge Golf fyllda med inspiration inför nästa säsong.

Upptaget!

Mitt jobb är mitt inne i högsäsong, dagarna går i varandra och mitt liv är som en ständigt upptagen toalett. I början blev ofta stressen negativ och gjorde mig trött och ledsen men med åren hanterar jag det bättre. Jag gillar att ha mycket omkring mig och har lärt mig att ta vara på lata stunder då jag försöker att inte göra någonting. Att sätta värde på dessa små och i mitt fall inplanerade stunder är en svår konst, det dåliga samvetet är en hård motståndare som kräver stor diplomati.

Glömde!

Malecon som snabbt blev mitt favorithäng visar just hur vädret är, det här var söndag morgon vecka två efter ett oväder under lördagen:

Kuba!

Tänkte ge min underbara Kubaresa lite bildmaterial:

Postlåda

Här hängde Hemingway, La bodegita del Medio

Malecon

Greenkeeping

Kuba

Närvaro!

Che!

Havanna!

Passa på

I morse vaknade redan vid fyratiden, kissnödig, uppe ur sängen upptäcker jag en osedvanlig ömhet i mina leder och redan i hallen drar en ryslig febervåg genom kroppen. Väl framme på toan känner jag halsont och en i storlek femkrona av smärta över höger öga. Att vara man och femtio+ innebär att man icke är jämförbar med någon annan individ när det gäller sjukdomsupplevelse och döden tillsammans med hypokondrin vandra tätt vid din sida. Pliktkänslan fick mig att åka till jobbet eftersom min kollega passade på att försova sig men vid åttatiden kunde jag åka hem och få några timmars välförtjänt febrig sömn.
Vaknade med en förkylning i klass 4 och sätter på mig morgonrocken, det blir en helg tillsammans med mig själv och vad jag företar mig. Just nu kämpar jag mot en rastlöshet utan kraft och passar på att ge mig själv lite skrivglädje här och kanske, finns det någon med empati som känner med mig i mitt eländiga tillstånd.
Ps. Jag har lite hosta också. Ds.

68 mil

Längden på sträckan från mitt hem till min käre bror är 680 km, oftast tar jag mig denna stycke bit genom Sverige med ett flygplan på en timme, snabbt och bekvämt. Men något väsentligt går förlorat med det sättet att ta sig från A till B. Personligen tycker jag själva resan ibland är en viktigare del än själva målet, eller kanske hellre målet kan lätt hamna i antiklimax av avsaknaden av resan med dess tidsåtgång och upplevelser. Jag reser helst i bil, där jag har kontrollen över fart och rast. Att vara ensam i bilen tvingar mig till lustfylld kontemplation, där jag kommer ifatt mig själv och gör sinnesberikande reflektioner. Att aktivt var en del i trafiken, känna tillfredsställelsen i planering och ödmjukheten i mitt körsätt passar in synnerligen bra på mitt sätt att koppla av. Att dessutom sitta i ett fordon som förmedlar och reagerar på ett exakt och inte mist inspirerande sätt gör ju resan än roligare. Att nå målet med resans belåtna ryggsäck är för mig hög livskvalitet.
Idag hade jag min goa dotter som ressällskap och det är svårt att hitta ett bättre sätt att mötas, fördjupningen i samtalet kommer liksom per automatik och ämnena kom till oss utan ansträngning. Närheten och närvaron trivs högeligen i detta rum och jag tänker lägga en stor del av min tid som pensionär åt att resa både när och fjärran.

Förälskad

Jag är förälskad!... i en bil?! Jo det är faktiskt så. För så där 20 år sen och fram till för några veckor sedan har jag gått och närt en dröm, en dröm att en dag få äga en alldeles egen Miata. Timmarna jag tillbringat i oförtruten jakt på information om denna lilla Roadster är oräkneliga och jag har säkert tröttat ut ett antal medmänniskor i min omgivning med djupgående tekniska beskrivningar om dess förträfflighet. Att uppfylla en dröm är stort och har försatt mig i ett starkt euforiskt tillstånd som tydligt kan liknas vid svårgradig förälskelse. För cirka tre veckor sedan träffades vi, nu i min ägo lilla Esmeralda som är 14 år gammal, har knappa tio tusen mil på trippmätarn, är vackert silvermetallic och har ett nedfällningsvänligt tak av galon. Hon (ja, jag vet att jag har besjälat ett fordon) ger mig exakt samma symtom som på tokförälskelse i form av sömnlöshet, aptitlöshet och fånigt leende över hela ansiktet hela tiden, men gud vad roligt vi har det. För att bli lite seriös och pålitlig bör jag nämna att Mazda har skapat en mycket potent bakhjulsdriven tvåsitsig sportbil på 900 kg med en exakt viktbalans, otroligt fin väghållning och dessutom till ett högst överkomligt ägande. Förmedlingen mellan väg och ratt är rak och direkt och lusten att fara fram på smala krokiga vägar är vanebildande.
I kväll ska jag slutför arbetet med den egentillverkade vindavisaren, sen väntar vi på varmt väder så vi riktigt kan hänge oss.

Fermenterad

Härom veckan träffade jag en människa som har mycket stor erfarenhet och kunskap om cigarrer. Hon har en cigarrbutik i Stockholm och stämmer inte alls in på bilden av en expert på tobak, men hon är fantastisk. Med tålamod och och ett Finländskt lugn förklarar hon allt du vill veta om fermentering, tobakssorter och tillverkarländer. Efter min lilla tripp till Kuba i januari har mitt intresse för cigarrer djupnat och jag är nu stolt ägare till en humidor (låda/skåp i vilken cigarrerna förvaras). Jag har lovat mig själv att göra min nya vän en visit i månaden och se till att lustfyllt hålla detta beroende vid liv och kommer alldeles säkert att återkomma här i ämnet.

T-faktor

En av livets viktiga ingridienser är möten, i dessa speglas din existens och innehållet varierar så klart från yta till djup. Möten väcker känslor och inte så sällan stannar man till en stund, begrundar och reflekterar över andra människors tillvaro och förmåga att beröra. Jag samlar på möten och gillar att katalogiserar de efter kvalitet där kvalitet står för något löst och en mycket personlig sammansättning av erfarenheter, närvaro och beröringsförmåga. Under en högst oplanerad tur i nya Miatan häromdagen, då jag och min bror passade på att besöka lite vänner längs vägen formade just ett sådant möte en rubrik på detta fenomen. En av våra gemensamma vänner personifierar på ett fantastiskt sätt höjdpunkterna i ett högkvalitativt möte. Med en djup ärlighet och sällsynt närvaro får hon en att stanna upp och och efter bästa förmåga landa i sig själv för en stund. I hennes ögon ser jag lite längre, känner lite mer, i hennes ögon ser jag en bild av mig själv som jag tycker om, ur dessa ögon strålar insperation som skänker hopp. Att ha gåvan och förmågan att möta människor med renodlad empati gör livet innehållsrikt och lätt, driver mig att fortsätta intresseras och låta mig beröras av mina medmänniskor. Tack T för att du finns och för att du ger mötet T-faktor.

20 års dröm!

Vad ska man tro

En god vän till mig berättade i helgen för mig om sitt möte med ett medium, alltså de människor som sägs besitta egenskaper som gör att de kan uppfatta/uppleva andevärlden. I min väns möte fick han veta att han hade flera olika andar i sin närhet och han fick även via mediumet veta en del om dem och varför de var där. Jag är femtio år och tror först och främst på mig själv och i perioder genom livet har jag funderat och utforskat denna värld som jag vet många tror på och säkert lika många av olika anledningar föraktar. Mina egna upplevelser har till dags dato egentligen inte placerat mig i något direkt ställningstagande utan jag är ärligt talat ganska ambivalent i ämnet. Jag kan tycka att jag i mitt liv har jag råkat på tillfälle som har klart haft drag oförklarighet och som definitivt har ställt fler frågor än svar på själavandring. För några år sedan ringde en gammal vän till mig som jag inte hört ifrån på åtminstone tio år. En bit in i vårt samtal berättade han hur han efter sin mors död frekvent blivit uppsökt av hennes ande och att hans gode väns ande som avlidit, en tid senare hade haft regelrätta samtal med honom. Dessa möten spelade en mycket avgörande roll för min väns liv där han avslutar sitt arbete som framgångsrik företagsledare i reklambranchen för att på heltid och som leverbröd verka som medium. Hans skäl för denna kontakt med mig var att berätta för mig att jag hade en ande som följde mig och att det dessutom fanns en oklar bild av ytterligare en ande med otydlig härkomst i min närhet. Anden som följde mig hade ett namn och naturligtvis fanns det en sådan i mitt liv för många år sedan som mycket olyckligt tog sitt liv efter år i psykisk ohälsa. Denna information både fascinerade men framförallt skrämde mig, det blev liksom lite för verkligt och personligt så efter samtalet förträngde jag det hela ganska fort. När jag nu i helgen åter kolliderat med detta svåra och ogripbara har mina tankar åter cirkulerat i diffusa och okända banor. Centralt finns det så klart ett obehag och jag erkänner, jag har mycket rädsla att brottas med. En känsla i mig talar för ett vidare engagemang här och jag ska försöka ta ett litet steg i frågan.

Jobb

Så där, då har man jobbat några veckor och kan informera att jag fortfarande bor kvar på jobbet. Det tar naturligtvis längre tid att färdigställa ett nytt hus än man vad man alltid räknar med, optimismen räcker bara en bit nu går det på vilja. Mest synd är det om stackars familjen Molin som börjar se rätt tärda ut kan jag lova. Att bo på jobbet innebär att man aldrig riktigt blir ledig, jobbkläderna blir fritidsklädsel och sanning och säga får jag jobba hårt med arbetsmoralen.

Nu är jag på väg ner till Skåne för en veckas utbildning som börjar på måndag så jag tänkte umgås med son och bror i helgen, ska bli skönt med lite sällskap eftersom chefen varit bortrest i veckan.   

Vardag

En veckas jobb avklarat och jag förvånas över hur snabbt man kommer in i gamla goda gängor. Ser verkligen fram emot säsongen 2012, vi hittade något som funkade riktigt bra under 2011 som vi kan utveckla och finslipa. Gjorde en intressant iakttagelse härom natten, jag sover ju på jobbet och vaknade till    och låg bara vaken en stund och begrundade den absoluta tystnad som rådde. Från att färdas från ett cresando av ljud till denna kompakta tystnad är fantastiskt. Jag sover galet bra och skulle gärna flytta min lägenhet en bit ut på landet. Nu ska jag slappa och ha det skönt i helgen och göra ingenting, familjen Molin är bortresta så jag njuter av snabbt bredband och stor platt-tv hemma i lyan.

Nya intryck

Tisdag kväll och jag har precis bäddat ner mig efter en lång utbildningsdag. Går en högre greenkeeper utbildning och är halvvägs in i etapp 2 av 5 som är marklära. Mycket invecklade mekanismer rörande mineralpartiklar, vattnets vandring i mark och annat som har med vår moder jord att göra. Visste ni tex. att 1 gram lera består av 90 000 000 000 partiklar som har en yta av 80 kvadratmeter, jo det är sant jag skojar inte. Har så smått börjat få distans till Kubaresan och det känns högst sannolikt att jag återvänder, ge mig några år och ett par terminer i konversationsspanska. Stannar här i Uppsala tills på fredag sedan ska jag bosätta mig i verkstaden på jobb och bli klar med allt som ska göras innan säsongen drar igång igen.

Att vara

Sturups flygplats fredag klockan kvart i sex sitter jag och väntar på sjuflyget till Stockholm. Det känns att jag varit på resande fot nu i drygt en månad, min packning är i ett kontrollerat kaos och dessutom har jag fått en stor musikspelare (14 kg) på halsen. Hade med mig den ner till min bror i julklapp men det visade sig tyvärr att den inte var helt kurant. Min dotter My hämtar på Arlanda och jag tänker umgås med henne över helgen eftersom min lägenhet ockuperas av familjen Molin som väntar på att deras hus ska bli klart. 

Jag har de senaste dagarna drabbats av en svag frånvaro, jag skulle kunna skylla på den förkylning som gör livet besvärlig men det finns också andra orsaker. Ett antiklimax som skapar en slags tomhetskänsla, som får mina tankar att för all del göra trevliga men klart asociala utsvävningar. En svag men påtaglig olustkänsla gör mig okoncentrerad och lätt deprimerad, det långvariga anadralintrycket tar väl ut sin rätt kan jag tro. Men det finns delar av mig som stärkts, den inre tryggheten trots rotlösheten, självtilliten trots utsattheten och livskvalitén trots lagomlösheten är bara några exempel på sådant och jag fortsätter in i framtiden med hela mig själv.

Bortlängtan

Min mage är i olag och jag har åkt på en rejäl förkylning, här är det kallt och tyst med frost på rutorna. Vilken kontrast mot den värme och det liv jag befann mig i bara för några dagar sedan, visst är det skönt att vara hemma men några veckor till hade inte gjort ont. När jag blir stor ska jag bara vistas på platser där man inte fryser. Känslomässigt är jag fortfarande med ett ben i respektive världsdel och mina tankar återkommer ofta till Havanna. I morgon ska jag hem till min kära mor och ge henne ett litet smakprov på min upplevelse.

Mellan två världar

Ja vad säger man, efter två helt otroliga veckor på Kuba. Känns lite som att man borde ge sig själv lite distans innan man försöker att ge sig på en sammanfattning som ”make sense”. Sista dygnen tillbringade jag med att åter ta en tur med dubbeldäckaren, man kan ta den flera gånger, mycket att se. Sista kvällen tog Björn och IB (paret från Kramfors) och jag en taxi in till gamla stan och åt en utmärkt skaldjurstalrik på en mycket trevlig restaurang inrättad på taket under bar himmel. Lustigt klädda servitörer, typ pirat, och en vacker ung trubadur gjorde sista måltiden till en fin upplevelse. Våra reskassor var hårt ansträngda, så vi nödgades att skippa kaffet till förmån för utreseskatten. En sista promenad genom city och sedan Ladataxi hem till hotellet där hör och häpna varmvattnet återvänt. På morgonen tog vi farväl av hotellpersonal och bordade transferbussen som denna gång gjorde stopp vid Kubas högsta bro och lagom där fick vi reda på att utreseskatten tydligen redan var betald av flygbolaget. Vi anar att detta är ett sofistikerad sätt att krama de sista pesosarna ur oss. För mina sista pengar köpte jag mig en ryggväska eftersom man var tvungen att ta cigarrerna i handbagaget. På måndag tänker jag försöka hjälpa Apollo lite med sin marknadsföring.

Flygresan hem bjöd på ganska gropigt väder, första gången för mig att få rejäla luftgropar och de uppskattades inte alls. Sov inte en blund på planet så nu sitter jag här på lördagskvällen jetlaggad och med en begynnande förkylning i kroppen.

Fick mycket uppmärksamhet från min bror och en vän igår under min långa och grundliga genomgång av resan. Det är riktigt kul att rekapitulera med hjälp av alla bilder och goda minnen. Många skratt och jag njuter i stora drag av att både vara hemma och att fortfarande ha delar av mig kvar i Havanna, delar som min bror gärna hjälper mig med att stanna kvar.

Tillsvidare från er hemkomna Havannakorre   

Lite separationsångest

Söndagskvällen avslutades som bestämt på jazzklubben runt hörnet, en fullpackad intim rökig lokal som rymde kanske hundra gäster. De öppnar klockan tio men man får vara där tidigare och köa för bord. För tio pesos får men två drinkar och en musikupplevelse i särklass, mycket hög nivå på musikerna i detta dansande land. Kom tillbaka på rummet och hölls vaken till runt fyra av galet hög salsamusik, kubanerna kan festa vill jag lova och deras teori verkar vara att bakfyllan lämnar åt måndagen.

Efter morronkaffe och erfarenhetsbyte med Kramforsparet begav jag mig idag (måndag) i östlig riktning, alltså mot de äldre delarna av staden. Jag lämnar med förkärlek kartan hemma för att på så vis inte låta något styra, hem hittar man alltid. Måndagsförmiddag i Havanna bjuder på mycket folk, stor kommers med en uppsjö av små och stora diversehandlare. Allt från cykelhandlare till mycket små butiker med blandade avloppsrör! nya och begagnade. Gatusäljare med varor som lök, popkorn och sopkvastar ropar ut dagspriset på sina varor och jag har snart förvirrat bort mig. Hittar efter några kilometer Malens och sätter mig på en liten uteservering för kaffe och smörgås med havet och den friska vinden som bordskamrater.

På eftermiddag har jag varit och gjort lite inköp för hemresan, souvenirer och cigarrer så klart och sitter nu i hotellbaren och funderar på var jag ska äta middag ikväll, fick några adresser av paret från Kramfors som jag kanske skulle prova. Lite kul igår förresten, stötte på två nyanlända gentlemän från Norge igår i vilkas ögon lyste frustration och halvpanik. Stora frågor om varmvatten och språkförbistring och jag kunde bara le och svara lite svävande på dessa frågor, jag har med andra ord passera invänjningsfasen och befinner mig nu i ett mycket avkopplad närvaro och är bekväm i tillvaron.

Om den lite mer marginella handeln här kan jag berätta att just i detta ögonblick uppvaktas två vackra kubanskor flitigt av dels en man från Irland och en från grannlandet Norge. Det hela sköts snyggt och ganska diskret och ingen tycks tycka illa vid. Fenomenet är väl utbrett och erbjudanden är inte ovanliga och könsfördelningen är jämnlik. Personligen tilltalar den här formen av umgänge inte mig, jag nöjer mig med att studera, sitter hellre här vid min dator och dokumenterar livet omkring mig (märkte ni Ferdinanassociationen).

Det här blir sista bloggen på plats, bara några dar kvar sedan hem till vintersverige. Är lite splittrad i min hemlängtan, kan man ta med vädret hem?, som just idag är helt underbart. När jag är klar här ska jag gå ner och sätta mig vid havet på min älskade Malecon och bara ha det riktigt lugnt och skönt.

                                       På återseende, er hängivna Havannakorre

Kuling & jazz

Sista söndagen

Efter en mysig stund på Hotell Melhia Cohiba tillsammans med min syster som jag chattade en stund med, tog jag en promenad längs havet som bjöd på spänning idag. Vi har haft ett blåsigt dygn så vågorna gick höga och när de träffar vågbrytaren kastas de högt upp och över för att sedan skvalpa ner på Malecon. Fick med skådespelet på både film och bild innan jag gjorde ett återbesök på Gringo Viejo där jag nu sitter och väntar på lite lamm med, citat; Ossobukko? Alltid lika spännande att välja från menyer utan översättningar. Som sagt trivs jag på denna lilla mysiga pärla, varmt och vänligt bemötande.

En stund senare: lammet smakade gott och det visade sig att, citat; Ossobukkon var en välsmakande sås smaksatt med ett litet stänk av den grekiska nationaldrycken. Stor portion, och lite glass med kaffe som dessert gör att jag står mig resten av dagen. På tal om kaffe så får man oftast riktigt bra kaffe här på Kuba, starkt och mustigt och de kan göra en bra latte också. Glömde att berätta om det förälskade paret jag mötte på vägen hit, det är söndag så man passar på att gosa lite med varandra. De satt nere vid Malecon och hälsade hjärtligt när jag passerade och jag passade på att hala fram kameran, efter ett gulligt foto av dessa två tog resolut mannen kameran från mig och lånade ut sin mycket söta flickvän en stund för ett förevigande, de är så underbart spontana och varma att ha med att göra. De imponerades djupt av min skandinaviska hy som står i definitiv kontrast till invånarnas här. Restaurangen börjar så smått fyllas och jag ska be om notan och ge mig ut på nya upplevelser.

Med mätt mage strosade jag hem till hotellet på gator med söndagslediga kubaner som sitter i sin ”trädgårdar” och låter tiden gå, några grillar lite och dricker en inhemsk öl (Crystal). Det finns en nyfikenhet som inbjuder till öppenhet och små samtal uppstår. De flesta har ledigt och ingen marknad är öppen men mycket folk som köar till olika nöjesplatser som tex. tivolit som är mycket populärt. Jag sprang ihop med kanadensaren från i förrgår som var på väg till Gringo Viejo för ett sista skrovmål innan han skulle hem till Kanada, hans goda humör och engagemang får en att le och tycka om mänskligheten. Här på hotellets bar sitter personalen och ser en kubansk actionfilm, det är allmänt slött, slappt och trivsamt. Klockan är siesta och jag ska avsluta min kaffe con leche och gå upp på rummet och slumra en stund, vid tio är det jazzklubben runt hörnet som gäller där det spelas riktigt bra levande musik framförd av gräddan bland Havannas musiker i denna genre.

Hemma hos...

Lördag
Var hemma hos en god vän i dag. Hyrde Miguel och hans Cheva från -56 och begav mig ut på äventyr, hamnade så småningom en bra bit väster om Havanna på en höjd med fantastisk utsikt över staden, För några år sedan verkade och bodde en man vid namn Ernest Hemingway i här, i en villa som besöks av folk från jordens alla hörn. Själva huset är inte öppet men tack vare dess öppna planlösning och stora fönster har man liksom full insyn. Terassdörrar står öppna och min kamera gick varm och jag fick med mig ett stycke digital historia från min absoluta favoritförfattare. Villan hålls med hjälp av inträdespengar i ett gott skick och den stora trädgården är välskött och erbjuder många svala viloplatser. Inne i huset pryds väggar av oräkneliga jakttroféer och konst, bland annat en stor Monét som hänger i skrivrummet där många av Hemingways verk fick liv. Inredningen är intakt och allt har lämnats så som det en gång såg ut, halvt urdrucken bardisk, små suspekta anteckningar på väggar och annat kuriöst.
Åkte vidare genom Havannas gator vilket är spännande, man får inte vara räddhågsen, vägarna är fulla av hål som undviks galant av Miguel och han använder tutan både i varnande och upplysande syfte. -här kommer jag, se upp! eller -flytta dig lite! eller -hej vackra kvinna. Kombinationen av ljudnivån och den fruktansvärt avgasfyllda miljö gör att man inte orkar mer än några timmar och det hela kostar några hundra svenska kronor.

Vilken dag!

Fredag

Har lite att berätta om denna dag, Plötsligt börjar allt funka! Jag har varit ganska bekymrad över att jag inte kommit i kontakt med min bank, det går bara inte. I min tro på att resa säkert begränsade jag kapitalet på mitt Visakort och naturligtvis var det ett misstag. Här ifrån Havanna har jag ingen kontakt med banker i sverige, pronto!. Till min stora lycka var Hampus, min systerson inne på fejjan som ringde mossan som jag sedan kunde chatta med en stund, och vilken stund, MOR jag älskar dej inte bara för du fixade mina små ekonomiska problem utan för att det var så roligt att ha dej live en för en stund, helt underbart. Jag styrde sedan stegen hemåt och besökte några gallerier på vägen som visade konst som jag inte riktigt förstod, mycket revolution här som tecknas i varierande abstrakta former. Lämnade datorn på rummet och utan karta begav mig sedan ut i Havanna och lät mitt hjärta och fötter styra vägen, denna stad som är ett unikum och jag fattas ofta ord för beskrivning. Från det yttersta misär till... medelklass! jag stannar där. Det är svårt ifrån mina svenska ögon att se överklass i Kuba, den finns säkert och/men jag är ganska glad över att inte hittills sett den på nära håll. Kontrasterna tar så tvära kast i denna stad, i samma kvarter samsas fallfärdigt och välbärgat. Man kastas hänsynslöst mellan ytterligheterna och mitt hjärta sväller av ödmjukhet över att leva i ett land så långt borta från detta ickelagom. Oj vad djupt det blev nu då, låt oss raskt fortsätta dagen. Hade en liten plan på att försöka få mitt kliande skägg trimmat och på vägen till internethotellet passerade jag en barberare som jag så klart inte hittade på vägen hem. Under tiden som jag letade barberare blev jag hungrig, och råkade befinna mig i korsningen mellan väg 21 och J där ramlade jag in på Gringo Viejo som bjuder på en suspekt entré, ner och till höger sedan mer ner för att sedan stiga in i en sval och mysigt dekorerad lokal. Där äter jag bästa måltiden så här långt. En förrätt bestående av en boll av potatis och vitlök, ganska god. Sedan en mediumstekt biffsteak med ris och svarta bönor som smakade i jämförelse fantastiskt, gott kött och faktiskt välkryddat. Vid bordet intill satt en kanadensare från Quebeck (antagligen felstavat) som höjde livsglädjen på denna plats i kubik. Hans franskspanskengelska förde samtliga gäster samman och vi hade en ögonblinksstund tillsammans, fylld av dråpliga kommentarer och nationella skämt. Personalen här var betydligt varmare och engagerad vilket bidrog till den goda stämningen. Jag hittade lite hem här, och kommer säkert att återkomma.

Mätt och mycket belåten gav jag mig ut på jakt efter barberare. Började fråga mig runt och hade plötsligt en ung pojke som ledsagare och efter en kort promenad hamnade jag på en salong med tånagelklippning i entrén men ganska tjusigt för övrigt. Min barberare Juan tog hjärtligt emot mig och efter överenskommelse om hur jag skulle se ut fick jag en upplevelse i särklass, heta handdukar och hela köret. Kom ut från studion som en ny människa för det förtila priset av 85 kronor!, klippning och rakning, hinner nog med en till innan jag åker hem. Passar på att åka en tur till gamla Havanna som erbjuder allt och då menar jag allt, billiga aktier på BP eller helt enkelt en kvinna för kvällen, både ett enkelt val i teorin som i praktiken. Denna del som envisas stanna kvar i ett kvasifemtiotal som absolut inte existerar varken materiellt eller kulturellt. Men historiskt bär stadsdelen sin börda med lätta vingar, galet stora barer med hur mycket personal som helst. Men också riktiga kap till krypin för Chetröjjor och annat kuriöst. Trotts tiden på dygnet blir jag respektabelt bemött och känner mig mer än väl trygg i tillvaron, varats olidliga lätthet finns definitivt i denna del av La Habana.

Avslutar kvällen tillsammans med Mikael i hotellbaren med riktigt bra och nutida Kubanska musik, kan det bli bättre när man dessutom blir bjuden på en stor fet Cohiba...tror inte det.

På min väg hit till mitt internethotell har jag tagit del av lite Kubanskt vägarbete, de vita övergångsmarkeringar behövde fyllas i. Finns annat jag personligen kanske skulle prioriterat men med tanke på vilken arbetsinsatts detta innebär så är det kanske förståeligt. Jag rangordnar lite för att ge er en så tydlig bild av detta fenomen. Man stänger inte av gatan för det första utan en polis tycks ha ansvaret för allas säkerhet och det sköter han med stor stringens. Sedan har vi förmannen, han låter lika mycket som polisen men riktar sina order mot de som utför själva arbetet. detta utförs av fyra personer en som rör i den starkt luktande vägfärgen, en som bär färgburkarna, en som håller i den burk som för tillfället används för själva målandet och till sist han som mycket mödosamt målar strecket. De gör tre streck i taget för att på så vis låta färgen torka innan de går vidare. Naturligtvis stökar det här arbetet till det i trafiken och det är lätt att härleda var dessa arbete utförs eftersom det tutas infernaliskt kring dessa. 

Idag ska jag gå på lite konstutställningar, såg några intressanta ställen på väg hit som måste undersökas.

Nästa och troligen sista inlägg på plats blir på tisdag eller onsdag, till dess Holá från er Havannakorre

Måndag kväll

Sitter med min vän Kåre, han är norsk och vi sitter och samtalar om dagens erfarenheter. Vi är rörande överens om det ickekulinariska Kubanska köket. Idag åt jag en grillad skaldjurstalrik på en restaurang nära Hotell National (borde innebära något kan tyckas). Samma ”rutinerade” service, en visar till bordet en tar upp beställning, en sköter drickat och ett gäng lirar med maten. Först lite bröd, i svenska mått lite uppvärmt korvbröd med en klick djupfryst smör, man vet att man är på Kuba när smörknivar smattrar mot porslinet som kastanjetter i desperata försök att göra smörbetongen bredbar. Sedan lååång väntan då man passar på att studera sin omgivning, femtiotalsinredning med massor av marmor, stuckatur och ädelträ. Säkert oerhört flott en gång i tiden nu bara charmigt/slitet. Vid bordet intill sitter två par högljudda nordamerikaner som imponerar på alla med sitt menyval och kroppsomfång, de valde flamberad gräddtårta till dessert vilket satte hela personalen på omänskligt prov. Här kommer maten, som sagt en grillad skaldjurstalrik som består av stora fint rensade räkor, en rejäl utbankad! hummerstjärt, vit fiskfile på en bädd av tärnad morot, kålrot lite sallad och purjolök. Ur en hög hårt sönderkokt potatis tornar ett cocktailglas med makrill i tomatsås!. Allt är tyvärr förstört på grund av tillagningstiden som lätt kunde halveras om inte mer. Det är torrt, okryddat och oaptitligt, räkorna är sega som hubbabubba, fisken påminner om gammalt knäckebröd utan krisp och hummern smakar oblat. Jag doppar lite av fisken i makrillen men lämnar sedan denna för gott. Imorgon ska jag ut och fixa lite nya hål i min livrem och prova pizza.

Tisdag

Ingen pizza idag, tog en hotellrumsdag eftersom gårdagens gastronomiska äventyr försatt min matsmältning ur lag. Tittar på lite medhavda filmer och TV-serier och läser. Jag mår förhållande ganska bra men brist på fungerande toaletter gör att jag inte riktigt vågar mig ut. Tar mig en kopp te då och då nere i baren och får samtidigt lite medlidande av Barbara. Ganska mysigt faktiskt och bara slöa och filosofera lite över äventyret så här långt.

Onsdag

Vaknade halvsex! och mådde fint, bestämde mig för en liten morronpromenad längs havet och fick se en vacker soluppgång, lät tyvärr kameran stanna hemma, lite synd faktiskt. Avslutade promenaden med frukost på en restaurang nära köpcentret (fem butiker med litet urval) och satte mig sedan på Habana Best View, dubbeldäckare med öppen övervåning. Turen tar cirka 1,5 timmar och täcker in Havanna på ett trevligt sätt, lite av varje. På bussen träffar man folk från hela världen, jag valde att samtala lite med ett par från Genarp som kände både mina barns mor och visste tydligen vem jag var också, jorden är alldeles liten. Tömde batteriet på kameran halvvägs så det får nog bli en repris på turen tror jag. Delar av nya Havanna blandar friskt mellan fräscht och fallfärdigt, pompösa hotell alá Las Vegas och totala ruckel vägg i vägg.

På kvällen lagom tills jag skulle ut och äta middag drev ett mäktigt åskoväder in och ett monsunregn spolade både bilar och fotgängar av gatan. Valde att stanna på restaurangen tills det hela lugnat ner sig, kändes lite osäkert att gå upp på rummet som är på tionde våningen. Sent i säng med en sval nytvättad, ozonmättad luft i rummet, synd bara att gatlivet är ganska livligt även på nätterna, man vaknar ofta till dessa f-bannade tutorna som invånarna frekvent använder.

Torsdag

Klockan är tolv och jag ska snart ut och käka lunch, gå på banken och ta en tur till Hotell National och testa deras internet. Idag är det riktigt varmt, klarblå himmel och minst 29 grader med det känns ganska friskt efter gårdagens oväder.

14:00

Lunch och bank avklarat, efter det in på National för lite internettime vilket sket sig eftersom de inte hade Wifi (nackdelen med MacBook Air) så det får bli Hotell Cohiba imorgon. Sjukt varmt så det får bli en bok i skugga idag. Samtalade med en trevlig kanadensare under lunchen som var på Kuba för 23:e gången!

22:00

Två högljudda finskor har flyttat in rummet intill, fattar inte ett skit vad de säger men till motsatts mot förra gästen röker icke dessa och det är skönt för hotellet är inte bara lyhört utan också ”lydoft”.

Hett!

Sitter i det svala kafét på mitt internethotell, tog mig hit via en lång och svettig promenad med apostlahästarna. I särklass det bästa sättet att se och uppleva. Idag är det hett, typ 28-29 grader och jag upplever för första gången i mitt liv den tropiska värmen. En svag frånlandsbris gör det dock ganska drägligt.
Har så smått börjat hitta lite rutiner och jag får absolut dagarna att gå, slappar och laddar upp batteriet. Funderar lite på att ta en dag på stranden någon gång i veckan, närmaste ligger cirka 30 km öster om Havanna så det får bli buss.
Min entimmars nätkontrakt för 130 kronor håller på att ta slut, återkommer i slutet på veckan.
Adios amigos från er Havannakorre

Söndag

Jag är mentalt blockerad! Vill få ner allt som händer mig och jag kämpar med att inte bli alltför splittrad och kvantitativ i mina redovisningar. (Kommer med all säkerhet att misslyckas i detta)

Det är söndag, klockan är tre på eftermiddagen och jag är tillbaka på hotellet efter en liten promenad på Havannas gator. Man får ta dessa promenader i små portioner så här i början för att inte drabbas av chock. Det är starka intryck, mycket starka.

Livet här är tufft för invånarna och jag påminns ständigt av detta. På rundturen igår som gick över Plazza De Revolution, delar av Havanna Libre och Gamla Havanna fick man åtskilliga gånger vänligt men bestämt neka diverse tiggare, krimskramsförsäljare, falska cigarrmånglare osv. Eftersom systemet ger så litet utrymme för egenföretagare (i princip alla hotell och restauranger ägs av staten) blir det si så där med service. Jag sitter i hotellets bar och dricker en cola och önskar lite nötter till denna så finns inte det, jag blir erbjuden oliver men Barbara (Bartendern, ganska passande namn eller?) avråder bestämt från dessa eftersom de inte riktigt är ”up to date”, bör tillägga att hotellet har 120 rum och ligger ett stenkast från Hotell National. Det finns helt enkelt väldigt lite konsumtionsvaror. Letar fortfarande efter en vanlig affär med chips, läsk och annat. Ett skoskav på höger häl hindrar mig från längre upptäcksvandringar men som sagt, tillvänjningsfasen för Havanna är längre än normalt. Vet inte heller hur den dåliga luften kommer att inverka på en långvandring.

Alla är ute på en söndag och man klär upp sig för att bara strosa runt, hälsa på en vän eller bara sitta och glo. Valde idag ett litet matställe en bit från turiststråken, Le Resturante Terazza. Samma uppdåd av personal men mer inriktat på den lokala befolkningen vilket satte mig helt ur spel. Fick en meny där jag inte fatta ett skit men blev rekommenderad ”ala” kroppsspråk en anrättning som inte smakade illa alls. Men det Kubanska köket är mycket mediokert, så den gourmet jag anser mig vara lider rätt svårt.

Måste till slut berätta om det Skottska paret jag träffade på rundturen igår. Han, en tunn man i femtioårsåldern i retrosommardress, extremt fula sandaler, T-shirt från åttio och gräsliga kakishorts. Hon, röd rakt igenom, smällfet typ 120 kg tyngre än sin man och sådär helt underbart bestämt engelsk och med ett jävla självförtroende, fanns ingen som helst tvekan i vem som bestämde i den familjen. Båda med katastrofalt dåliga kameror, jag fick naturligtvis hjälpa de med ett foto av de båda med Havanna som bakgrund, inte det lustigaste ögonblick i mitt liv. Men de gav mig en kvalitativ stund och framförallt kunde jag göra mig förstådd vilket inte är helt enkelt i detta tokiga land. Toan och duschen funkar ganska bra nu så ikväll blir det en stor tvåa och tvagning av hela kroppen, LYX!

Tema Kubaner

Vänligheten och frustrationen tävlar i Kubanens ögon när jag för femte gången frågar om det möjligen går att ordna med varmvattnet på mitt rum. Vi lever i så olika världar, hans och mina värderingar kommer för evigt spela på olika bräden. I hans ögon är jag leverbrödet och han får ständigt balansera mellan behovet att vara mig till lags och hans stolthet över att vara medborgare i ett märkligt land där hierarki och galen byråkrati genomsyrar allt. Låt mig ta några exempel på hur det kan se ut. I morse åt jag som vanligt frukost på hotellet, där jag visar fram ett intyg som jag fick när jag checkade in för samma dam som satt där i går. Hon för noggrant ner ett antal siffror i sin bok och hälsar mig sedan välkommen. Detta är hennes uppgift och så ser det ut var du än hamnar. För att beskriva lite hur det ser ut i kommunistiska samhälle vill jag pålysa denna lilla anekdot från konsthallen jag besökte för några år sedan i forna Östberlin. Utställningsrummen var fullkomligt nerlusade av gammal personal från kalla kriget, vakter vars uppgift var att bland annat hålla koll på oss besökare så vi inte överträdde någon regel. En mycket gammal dam jag tidigare sett mödosamt tagit sig i ultrarapid uppför en trappa blev strängt och högljutt uppläxad för att hon vilade sin arm mot en monter. Ting som empati och ödmjukhet existerade överhuvudtaget inte.

Restaurangen jag besökte igår visad på samma märkliga system. Matsalen plus uteserveringen rymde cirka sextio stolar. Dessa servades av minst tio servitriser, bakom disken stod ytterligare fyra personer var och en med specifik arbetsuppgift. En tog betalt, en tog tallrikarna från köksluckan och ställde de på disken, en skötte dryck och så vidare. Naturligtvis resulterade detta i värdelös service och ett iskallt engagemang för mig som gäst. Jag borde ju veta att jag måste be rätt person efter mer att dricka och inte göra livet komplicerat genom att be vem som helst. Varje moment som ska genomföras är hårt reglerat av sirapsseg byråkrati och det är svårt att inte låta sig imponeras över Kubanens tålmodiga, stolta och inte minst vänliga sätt att möta mig. Efter en stund med lite artighet och charm bryter jag naturligtvis ner även dessa fundamentala värderingar och blir blåst på några extra Pesos!

Tema Bilar

Man kommer inte ut ur hotellrummet förän man bombarderas av intryck, allt är nytt och omvälvande. Inte helt enkelt att klä allt med ord och göra upplevelserna rättvisa, men jag tänker göra ett tappert försök och ber om överseende för mina ord. För att ge er och mig själv någon form av ordning tänkte jag köra lite tema för att på de viset begränsa och då förhoppningsvis bli saklig och mindre utsvävande. Ty detta är den stora svårigheten, just att inte kasta sig ut i en okontrollerad känsloresa.

Tema fortskaffningsmedel:

Alla har någon gång sett de gamla Amerikanska bilarna från femtiotalet som rullar på gatorna i Havanna. Jag misstänkte lite grann att de var ett charmigt sätt att göra PR för denna stad men det finns en naturlig förklaring, femtiotalet var Kubas guldålder då Amerika till och med exporterade nya bilmodeller till Kuba innan amerikanarna själv fick köra de. Nu har jag sett dem, hört dem och inte minst känt stanken från dem. Dessa fullkomliga rishögar till bilar som i vilket annat land som helst vore bannlysta. De är så underbart slitna att man inte tror sina ögon. De forna V8:orna har sedan länge bytts ut mot mindre ”ekonomiska” alternativ, lastbilsdieslar i synnerhet men även öststats bensinfyror från tidigt åttiotal, till och med en och annan trecylindrig tvåtaktare driver dessa tretons monster i mycket maklig fart fram längs gatorna. När man kommer riktigt nära en av dessa reliker ser man i vilket bedrövligt skick de är i, rostlagade oräkneligt många gånger, chassi och hjulupphängningar ombyggda till oigenkännlighet. Sedan kan vi gå in på ljud och doftupplevelser som slår alla tänkbara rekord. När jag i morse vandrade längs Ave Antonio Maceo som går runt Havanna längs kusten låg värsta smoggen tjock och ett par Peltorlurar av bästa kvalitet hade varit på plats.

Sedan har vi alla andra fordon, lika risiga, lika högljuda och lika stinkande. Massor av Lador och små Fiatar, ett urval av billiga åttiotalsmärke såsom Renualt, Peugot, Citroën m.m. Osande lastbilar, vissa fruktansvärt gamla, mopeder, motorcyklar/sidvagnar och till slut ”Coco-taxi”, skitfula äggformade moppar med plats för två passagerare som är det absolut dyraste du kan åka och lika obekvämt, dyrt antagligen för att dessa verkar vara tillverkade på nittiotalet. Sedan Sovjetunionen fick lämna in har ett ekonomiskt samarbete med kina uppstått vilket presenterar i kollektiva fordon samt en uppsjö av små kinesiska fordon lämpliga som taxi. Hur är då trafiksituationen i Havanna undrar ni kanske? Jo, här råder en finurlig kommunistanarkistisk bondförståndig ordning, man använder tutan i alla lägen vilken på de annars så bedrövliga fordon fungerar både bra och högt, man håller fartbegränsningarna och man fyller bilen till bristningsgränsen med passagerare vilket resulterar i en förhållandevis säker och miljövänlig trafiksituation. Jag bor på tionde våningen i en del av Havanna som kallas La Habana libra, ”det befriade Havanna” som är den nordvästliga nyare och ”moderna” delen av Havanna. Huset är förstås slitet och enkelt byggt så trafiken hörs som om jag bodde mitt i en rondell men här uppe slipper jag avgaserna vilket ju är skönt.

Det är nog inte omöjligt att jag återkommer i detta tema, tänkte lägga en dag åt lite ”trainspotting” av unika fordon med kameran som vapen.

                                                   

Tillägg

Internetet här är som i sveriges ungdom, alltså sjukt långsamt vilket inte är gjort för facetime m.m. Dessutom funkar inte mitt mail, (snacka om ofrivillig avgiftning av kommunikativa medel) så bloggen tycks för närvarande vara mitt ända uttryckssätt. Ska se om nätet orkar med lite bilder till nästa gång.

På plats

Ja då var man i Kuba. Sitter på Hotel Melia Cohiba eftersom det är ända stället som har internet i min närhet. Ska träffa Apollo för diskussion angående en del brister, dåligt med varmvatten, inget wifi trots tydlig info om det vid köp av resa och så var det ju visumet som inte behövdes.
Nog med gnäll! Efter att hämtat bagage och hittat rätt buss begav jag och ett tjugotal andra skandinaver mot Havanna, en minst sagt minnesvärd resa på två timmar. Vägarna kantades av liftare, ett av de vanligaste, säkraste sättet att ta sig fram, dessutom trängdes dessa med kor och hästar som bara står där vid vägkanten och glor. Med ett stort leende på läpparna lät jag intrycken möta mig och jag är fascinerad. Här råder ett förfall, allt är mycket slitet men rent ty kubanerna är stolta och ett utomordentligt renligt folk. Det städas i varje vrå, gatkanter, fönster, flaggstänger ja det råder en slags nationell mani. Igår när jag checkat in tog jag en snabb katt-tvätt och med hjälp av min nya vän Ruben som jobbar som piccolo på hotellet hittade jag en liten restaurang och åt en trerätters för 180! kr som smakade fantastiskt, -mor jag har hittat brylépuddingens mecka. Vet inte riktigt när jag somnade ackompanjerad av salsamusik och ciggardoft igår, är lite tidsförvirrad men jag vaknade redan vid sju. Fortfarande inget varmvatten så jag är nog den skitigaste snubben för närvarande i detta land.
Min plan är att försöka uppdatera bloggen var tredje dag, det är dyrt med internet. Igår glömde jag att stänga av min Iphone och fick under bussresan ett sms från telia att jag var uppe i 500!! kr så den är nu avstängd. Undrar hur mycket det kostat om jag gjort något tex. sms:at. Ganska nyttigt att som ständigt uppkopplad ta semester från detta fenomen också.
Idag tar jag det lilla lugna och försöker komma över jetlaggen. Har möte med Apollo klockan 11:00, får se om det kan tänkas kompenseras lite.

                                          Tillsvidare -Viva Cuba! er resenär i det Karibiska öriket.

11 timmar

Att dela 11 timmar i en minimalistisk värld där all yta är noga uträknad för att täcka alla behov är en prövning. Lägg därtill människor med olika rutiner vad det gäller sova, äta, kissa osv. Jag hamnade såklart ytterst i fönsterraden vilket naturligtvis ställde lite extra krav på min ödmjukhet. Grabbarna innanför mig och jag kom omedelbart i otakt med varandra så jag upplevde att jag gjorde alla moment minst två gånger och sova var inte att tänka på. Grabbarna är två danskar i sin bästa ålder vid namn Frederik Simony Cramon och Theis Nielsen (de gillar att vara med). Frederik har långväga anor från Italien och Frankrike .Trots detta kaos lyckas jag trycka in en kraschkurs i konversationsspanska. Vad som imponerar är Värdinnornas arbete som flyter fint, hyfsad mat och söta leende. Att frysa halva dan med att åka till Köpenhamn för visum visade sig var fullkomligt onödigt eftersom det ingick i flygbiljetten. Ett upp mot Apollo som inte har koll och kommunikation med flygbolaget. Fem timmar kvar till Kuba och jag är på!... Upptäcker att jag tydligen har hamnat ur fas med mig själv och håller på att avsluta min blogg. Alltså, jag är tre timmar till Varadero som ligger ca. 13 mil från Havanna där jag ska hitta Appolos transfer, kan ju bli spännande... klockan är vad klockan är i Ontario, typ tio? För första gången känner jag att det är att resa trots att jag flyger, det ha liksom skapats ett litet universum här som pockar på din närvaro och jag gillar det.

Kastrup

Med vind och regn vinande i om öronen lämnade jag Oxie 04:45 och sitter nu vid Gate 40 på Kastrups flygplats. Mycket folk som liksom mig ska ut i världen för äventyret. Jag har fått en god kopp latte i mig och lusten är stor. Nu bär det av!

Trajeta del turista

Tillbaks igen från Köpenhamn där jag på Kastellvej 19 besökte Kubas ambassad. En lägenhet som fick inrymma lite personal och EN konsul. Öppettider mellan 9-12 och stället var knökfullt, och tempot var i svenska mått bedrövligt men jag antar att det är lika bra att vänja sig. Efter 2,5 timmars väntan var ett styck visa i min ägo. Det ska verkligen bli skönt att komma till varmare breddgrader, jag fryser och solen som då och då visar sig har en ojämn kamp med snålblåsten. Nu ska jag sätta mig ner och försöka planera det som inte blivit planerat, helt enkelt göra mig resklar. Nästa blogg bjuder förhoppningsvis på något spännande.

När går tåget?!

Jag hittar inte gaten, jag undrar var tåget stannar, ja, jag undrar en hel massa så här några dar innan resa. Man blir liksom ganska liten stundtals, i synnerhet på kvällen/natten. Allt det här kommer ju att ordna sig, det vet jag, men på något vis finns det en inbyggd form av bävan som absolut inte bara är av ondo. Jag menar hur ofta utsätter man sig för ordentliga utmaningar, alldeles för sällan i mitt liv i alla fall. Imorgon tar vi en heldag i Köpenhamn där bland annat visum ska fixas och då passar jag på att träningsåka täget.

2012

Det här är sista året (på ett tag) att gifta sig på häftigt datum 12.12.12, det är ju några månader dit så man skulle kanske göra ett försök. Stod igår och betraktade fyrverkeri och funderade lite på denna fråga, hur många det är som planerar sådant, säkert en del kan jag tänka. Annars har 2011 varit på det hela riktigt bra, kommit igång med träning sedan i somras och mår mycket bra av detta. Jobbet är kul, bilen går bra och det allmänna dåliga samvetet håller låg profil.
Nedräkningen har på alvar börjat, snart sex timmar yngre och det ska bli riktigt skönt att komma ifrån denna Skånska vinter som visar sig på sin sämsta sida i mina ögon. Sömnsvårigheterna är fortfarande påtagliga men det gör ju inte så mycket när man kan ta det manjana hela dagarna.