På samma planhalva

Lite mer än dygn har gått sedan resan blev verklighet och jag befinner mig i ett rus. Min hjärna sänder ut endofinproducerande signaler i en konstant ström som försätter mig i ett säreget skick. Det är som att rulla nerför en backe med dåliga bromsar och sliten styrsnäcka, kan liksom inte kontrollera fart och riktning. Men jag gillar det, jag njuter som fartblind biltjuv. Det är som att var förälskad med allt vad det innebär, aptitlöshet, sömnsvårighet och stort fånleende på läpparna. Resfebern är på alla sätt en identisk känsla också fylld av rädsla, förhoppning och futuristgeografiskt dagdrömmande. Resfeber och förälskelse befinner sig helt klart på samma bollplan och jag vill absolut påstå i samma lag. Dessutom är de båda tillstånden mycket smittsamma. Min käre bror vilken jag bor hos fram till avresa har vid flera tillfälle luftat påstående och känslouttryck för en släng av samma åkomma. Det här är att leva, fullt och fast och med en energi som föder energi.