Längden på sträckan från mitt hem till min käre bror är 680 km, oftast tar jag mig denna stycke bit genom Sverige med ett flygplan på en timme, snabbt och bekvämt. Men något väsentligt går förlorat med det sättet att ta sig från A till B. Personligen tycker jag själva resan ibland är en viktigare del än själva målet, eller kanske hellre målet kan lätt hamna i antiklimax av avsaknaden av resan med dess tidsåtgång och upplevelser. Jag reser helst i bil, där jag har kontrollen över fart och rast. Att vara ensam i bilen tvingar mig till lustfylld kontemplation, där jag kommer ifatt mig själv och gör sinnesberikande reflektioner. Att aktivt var en del i trafiken, känna tillfredsställelsen i planering och ödmjukheten i mitt körsätt passar in synnerligen bra på mitt sätt att koppla av. Att dessutom sitta i ett fordon som förmedlar och reagerar på ett exakt och inte mist inspirerande sätt gör ju resan än roligare. Att nå målet med resans belåtna ryggsäck är för mig hög livskvalitet.
Idag hade jag min goa dotter som ressällskap och det är svårt att hitta ett bättre sätt att mötas, fördjupningen i samtalet kommer liksom per automatik och ämnena kom till oss utan ansträngning. Närheten och närvaron trivs högeligen i detta rum och jag tänker lägga en stor del av min tid som pensionär åt att resa både när och fjärran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar