Att vara

Sturups flygplats fredag klockan kvart i sex sitter jag och väntar på sjuflyget till Stockholm. Det känns att jag varit på resande fot nu i drygt en månad, min packning är i ett kontrollerat kaos och dessutom har jag fått en stor musikspelare (14 kg) på halsen. Hade med mig den ner till min bror i julklapp men det visade sig tyvärr att den inte var helt kurant. Min dotter My hämtar på Arlanda och jag tänker umgås med henne över helgen eftersom min lägenhet ockuperas av familjen Molin som väntar på att deras hus ska bli klart. 

Jag har de senaste dagarna drabbats av en svag frånvaro, jag skulle kunna skylla på den förkylning som gör livet besvärlig men det finns också andra orsaker. Ett antiklimax som skapar en slags tomhetskänsla, som får mina tankar att för all del göra trevliga men klart asociala utsvävningar. En svag men påtaglig olustkänsla gör mig okoncentrerad och lätt deprimerad, det långvariga anadralintrycket tar väl ut sin rätt kan jag tro. Men det finns delar av mig som stärkts, den inre tryggheten trots rotlösheten, självtilliten trots utsattheten och livskvalitén trots lagomlösheten är bara några exempel på sådant och jag fortsätter in i framtiden med hela mig själv.